För att klimatmålen ska kunna uppnås behöver utsläppen från transporterna minska. Men om kostnaden för att köra bil ökar blir tillgång till andra typer av fungerande transporter avgörande – för det finns en risk att klimatomställningen kan skapa en utsatthet, kanske speciellt på landsbygden. Det här kallar forskarna för transportfattigdom och en grupp från Trivector, IVL och VTI har undersökt detta i projektet Rättvis tillgänglighet. Nu presenterar de en rad lösningar och åtgärder, både i fråga om hur man tänker innan beslut tas och vad man kan göra för att underlätta för utsatta grupper.
I projektet Rättvis tillgänglighet uppmärksammas att människor har helt olika förutsättningar för att vara med och bidra till att minska utsläppen från transporter för att vi ska kunna uppnå klimatmålen. En stor skillnad finns mellan de som bor i stad och de som bor på landsbygden, men faktorer som påverkar är också skillnader i ekonomiska förutsättningar och möjlighet att jobba på distans. Brist på mobilitetsalternativ, svårigheter att nå service och brist på tillgång på transport till överkomliga priser är orsaker till att människor hamnar i vad man kallar för ”transportfattigdom”. Resultaten redovisades i Trivector Traffics webinarium ”Från transportfattigdom till rättvis tillgänglighet”.
- En bakgrund till projektet Rättvis tillgänglighet var att vi såg att det finns otillräcklig kunskap om vem som använder olika mobilitetslösningar och transporttjänster, exempelvis utifrån kön, ålder och socioekonomi. Det behövdes också metoder för att involvera personer med olika behov och erfarenheter i framtagning av lösningar, för att säkerställa att de motsvarar faktiska behov, säger Åsa Hult från IVL Svenska Miljöinstitutet.
I projektet har Trivector Traffic, IVL Svenska Miljöinstitutet och VTI Statens väg- och transportforskningsinstitut genomfört en undersökning baserad på fokusgrupper med människor som bor i och runt Vilhelmina, Orsa och Sjöbo under 2022 och 2023. Grupperna sattes ihop med hänsyn till att ungdomar, äldre, låginkomsttagare, invandrare, personer med funktionsnedsättning och landsbygdsbor kan ha större risk för transportfattigdom. Metoden Mobility Labs som användes har tagits fram av Trivector och involverar invånare som medskapare och samtidigt får forskare vara på plats för att uppleva problemen. Fokusgrupper med unga, äldre, SFI-studenter och pendlare i de olika orterna kompletterades med intervjuer med tjänstepersoner nationellt, regionalt och lokalt. Dessutom hölls en samskapande-workshop per ort med representanter för de olika målgrupperna och tjänstepersoner på lokal och regional nivå.
De tre orterna är förstås olika på många sätt men visade sig också ha stora likheter. De hade alla god tillgänglighet med korta avstånd för den som vill gå eller cykla inne i huvudorten. Det fanns också relativt god kollektivtrafik med möjlighet att resa till andra större orter från huvudorten. För de som bor utanför själva tätorten var det däremot sämre tillgänglighet med grundläggande kollektivtrafik framför allt på dagtid och med brister i kvalitet med många inställda resor och förseningar. Cykelinfrastrukturen utanför tätorten var inte utbyggd och att cykla upplevdes som otryggt. Längre resor till annan ort (sjukhus, gymnasieskola osv) än centralorten tog ofta väldigt lång tid att göra med kollektivtrafik. En viktig slutsats i projektet är att till exempel ålder, ekonomi och socialt nätverk skapar stora skillnader i vilka möjligheter olika människor har att hantera utmaningar kopplade till vardagliga transporter och att det är viktigt att inte betrakta alla landsbygdsbor som en homogen grupp.
Arbetet resulterade i en rad förslag på hur man kan motverka transportfattigdom. Ett exempel är att organisera samhället för bättre tillgänglighet så att man funderar på var det är lämpligt att placera till exempel en flyktingförläggning, skola eller vård utifrån transportmöjligheter. Andra åtgärder kan vara att låta servicen komma till medborgarna, att arbeta med digitala hybridlösningar där vårdtagare kan få hjälp av hemtjänsten med digital kontakt med läkaren, digital undervisning för att öka utbudet av utbildningar och ett lokalt samhällets servicekontor för att hjälpa invånarna med digitala kontakter mot myndigheterna. Från kollektivtrafikens sida skulle ett ökat turutbud, samordning med vården (så att man kallar vissa grupper när det går bussar eller arrangera en turtätare dag i veckan), bättre anropsstyrd trafik, ökad enkelhet för att öka användbarheten för de som inte är teknikvana och höjd kvalitet i byten och leverans. Även idéer om bussgods, bättre möjligheter till frakt av varor och möjligheter att låna till exempel lastcykel lyftes fram.
- Tillgänglighet är inte bara mobilitet utan också att ha tillgång till någonting, säger Emma Lund från Trivector Traffic. En god tillgänglighet kan uppnås på olika sätt – självklart genom mobilitet men även det lokala serviceutbudet och digitala lösningar ger möjligheter. Vi behöver arbeta med alla dessa tre delar. Vi behöver också ha med oss att ogenomtänkta beslut kan skapa transportfattigdom. Det är bra att göra en konsekvensanalys ur ett tillgänglighetsperspektiv innan stora beslut fattas. Det kan handla om en analys av vad som händer om man lägger ner en vårdcentral eller en skola, om man placerar ett flyktingboende där det inte finns tillgång till transporter eller om man lägger ner linjer i kollektivtrafiken, höjer biljettpriser eller tar bort hållplatser. Vår rekommendation är att prata med de som berörs i ett tidigt skede. Kollektivtrafiken är en livlina för dessa grupper och skapar stor nytta!
Läs mer
Här hittar du mer om projektet Rättvis tillgänglighet på Trivectors hemsida
