Under avslutningsevenemanget för det danska-svenska projektet Mobilitet på Tvärs presenterade Vaike Fors, Professor i Designetnografi på Halmstad Högskola, sitt arbete med AHA II-projektet (AHA står för A Human Approach).

− Industrin pratar om människan som användare av teknologi och ser på kostnads- och tidseffektiva mobilitetslösningar, säger hon. Städerna ser på människor som samhällsmedborgare som kan hjälpa städerna att nå sina mål. Men vem ser på lösningar med fokus på människors vardagsliv? Det är detta vi ville undersöka. I tids- och effektivitetsparadigm tolkar man resultatet på ett visst sätt men ser man det ur det sociala perspektivet blir det annorlunda

AHA-projektet finansieras av det statliga innovationsprogrammet Drive Sweden. I projektet samarbetade Högskolan i Halmstad med Volvo Personvagnar, Helsingborgs stad, Västtrafiken, Göteborgs stad och Skånetrafiken med att studera inställningar till mobilitet i två olika geografiska områden, bland annat genom att intervjua de människor som bor där. Det var dels boende i byar längs en väg utanför Göteborg och dels boende i Drottninghög, ett miljonprogramsprojekt i Helsingborg. Hur gör man resan så enkel som möjligt för människor så att fler vill åka kollektivt? Det man funderade speciellt över var lösningar för ”first mile” och ”last mile”. Ofta provar samhället med att hitta tekniska lösningar som appar, självkörande fordon eller paketutkörsel med robotar för att göra transporten enklare. Men när människorna i projektet blev tillfrågade om vad som var viktigt för dem blev resultatet oväntat.

− Vi upptäckte att ”first och last mile” är ett socialt utrymme som det inte alltid är så bråttom att resa igenom, fortsätter Vaike Fors. När man kliver av bussen är man nästan hemma och det är inte alltid tidseffektivitet som är viktigast. Det visade sig i våra etnografiska studier att människor väljer att ta omvägar på vägen hem från bussen för att byta några ord med bekanta, eller passar på att ta hand om några telefonsamtal, tar en promenad eller får koll på barnen. Om vi inte tar hänsyn till hur det sociala livet gestaltar sig så riskerar vi att hitta på effektiva mobilitetslösningar som blir svåra för människor att ta till sig. Vi ska därför inte vara rädda för lösningar som tar mer tid.

De etnografiska metoderna som användes var både att intervjua människor i deras egen miljö och att följa med dem på deras resor. Utifrån detta och i samverkan med olika event och i samarbete med lokala intressenter lärde man känna människorna och deras vanor.

− En viktig princip i AHA-metoden är att ifrågasätta idéer som är tagna för givet idag inom mobilitetsutveckling och titta på dem utifrån ett etnografiskt perspektiv. Det har till exempel resulterat i att vi kan se hur lokala sociala värden i vissa fall är viktigare för människor i deras bostadsområde, än tids- och resurseffektiv transport.

Mobilitetsområdet är ett område som kräver att många aktörer samarbetar för att hitta bra lösningar med utgångspunkt i människors vardagsliv. I AHA II-projektet har man därför tagit fram en verktygslåda med olika kommunikationsmaterial för att underlätta kommunikationen mellan olika, såväl privata som offentliga, aktörer. Kommunikationsmaterialen bygger på resultaten ur de etnografiska studierna, där viktiga dimensioner av människors erfarenheter och idéer om mobilitet har gjorts tillgängliga för diskussioner över aktörsgränserna. Ett exempel är ’the common ground game’, där olika aspekter av mobilitet bildar en spelplan för att olika intressenter att använda för att kunna diskutera möjliga mobilitetstjänster ur sociala perspektiv och på det sättet så att säga hamna på ’common ground’; en gemensam grund.

Läs mer på projektets hemsida.