Lunds universitet, ESA Bic och Future by Lund fick möjlighet att arrangera en dag med Dr. James ”Jim” Pawelczyk, astronaut och associate professor på Penn State University. På förmiddagen bjöds intresserade elever från NA/Teknik-gymnasieklasser till Vattenhallen för att lära sig mer om hur det är att göra en resa ut i rymden
- Ni är rymdfarargenerationen, sa Jim Pawelczyk. Under hela er livstid har det alltid varit en människa som lever utanför planeten och nästan hela detta millenium har vi haft människor närvarande i rymden. Det har inte varit så här före er generation men det kommer alltid att vara så i framtiden, så er generation är unik.
Bland mycket annat fick eleverna följa med in i rymdfärjan genom videoinspelat material från den resa Jim Pawelczyk gjorde med STS-90 Neurolab på Columbia 1998. Eleverna fick följa resan från start till landning. En stor del av videomaterialet handlade om arbetet med forskningsstationen. Besättningen gjorde många olika experiment som rörde hur levande varelser påverkas när gravitationen minskar.

‍
- Neurolab gjordes som ett samarbete mellan USA och Europa, och det var en orsak till att vi fick bra forskningsresultat, menade Jim Pawlzcyk. I labbet gjorde vi experiment inom neurovetenskap som rör hur hjärna och nervsystem anpassar sig i rymden. Det här berättar hur det fungerar för astronauter men ger också resultat som kan hjälpa människor på jorden med olika sjukdomar. Vår neurobiologi ändrar sig när vi är i omloppsbana, och det påverkar till exempel blodtrycket men också hur vi gör för att greppa och röra saker. Man sover också annorlunda. De flesta astronauter känner sig som de är uppochner när de blundar och som de faller när de tittar. Det här är en sinneskonflikt som gör att de flesta astronauter kräks under det första dygnet i rymden.
När människan tog sig till månen 1969 var det med Apolloprogrammet. Dagens rymdprogram kallas för Artemis, vilket är namnet på Apollons tvillingsyster i den grekiska mytologin.
- Förmodligen kommer vi att ha människor på månen igen 2025, berättade Jim Pawelczyk. Namnet Artemis antyder också att det bland astronauterna kommer att finnas kvinna och dessutom blir det en icke-vit person. Apollo 11 stannade på månen i tre dagar, medan Artemis kommer att stanna i minst i tre månader och starta en utpost på månen, vilket kommer att vara en stor förändring.
Jim Pawelczyk berättade också om planerna på att ha en rymdbas bakom månen vid den andra Lagrangepunkten - en fördelaktig plats i rymden energimässigt eftersom jordens och månens sammanlagda gravitation där säkerställer att rymdbasen alltid följer månen i sin bana runt jorden. Från denna punkt bakom månen skulle man sedan kunna resa vidare, både ner till månytan men också till Mars eller andra himlakroppar som till exempel asteroider.
- För mig är detta den viktigaste delen i Artemisprojektet, menade Jim Pawelczyk. Det är som en transferstation där man kan ta ett månfordon till månen men också för att få möjlighet att ta ett interplanetärt fordon som kan köra till Mars eller till en nära-jorden-asteroid.
Eftermiddagen inleddes med inspelning av The Meridian Astro-Podcast på Lund Observatory. (Poden finns på https://www.astro.lu.se/TheMeridian, där avsnittet kommer att publiceras längre fram.) I samma byggnad hölls också föreläsningen What Price a Martian? Human Limits to Exploring the Red Planet som riktades mot både universitetets studenter och personal och övriga intresserade, och Jim Pawelczyk gick ännu djupare in på fysiologiska förutsättningar för rymdresor. Det finns mängder av faktorer som påverkar rymdresenärernas kroppar i fråga om allt från ben- och muskelmassa och hjärt- och kärlsystem till neurologi, immunsystem och psyke. Och vad händer med en människa som sitter på Mars och vet att det tar tjugo minuter innan det man säger uppfattas av någon på jorden?
På Mars är också förutsättningarna mycket svåra på många sätt. Gravitationen är bara 38 % av jordens, genomsnittstemperaturen är ungefär minus 60 grader och atmosfären består till cirka 95 procent av koldioxid. Men Jim Pawelczyk pekade på att de bästa förutsättningarna för mänskligheten att klara tuffa expeditioner är att man lär sig ta vara på det som finns på plats. I denna logik ligger till exempel att den bästa platsen för att placera en rymdstation på månen är sydpolen, där det både är nära till kalla punkter med iskristaller och punkter där det är ständigt solljus så att man kan ta vara på solenergin. På Mars finns till exempel möjligheten att använda atmosfären till att bilda koldioxid som kan användas som bränsle.
För de flesta av åhörarna blir kanske en resa till rymden mest en spännande berättelse om något man inte kommer att uppleva själv. Samtidigt påverkar rymden vår vardag genom att vi alla är en del av rymden och vi har nytta av forskning om rymden i form av olika material, teknik och program som också kan användas på jorden men även i mer vardagsnära saker som mat, väderdata och data om klimatförändringar.
- Rymden inkluderar allt och vad man än utbildar sig till här på universitetet så kan det nog komma till nytta i rymden, menar Anna Arnadottir, arrangör, Lunds universitet. Som exempel så behövs psykologiforskning för att astronauter ska kunna klara den långa vistelsen i rymden, partikelfysik behövs för att studera och förstå solvinden och förutsäga solutbrott, meteorologi behövs för att förstå atmosfären på avlägsna planeter och ingenjörer behövs för att utveckla och förbättra den teknik vi använder för att utforska rymden.