Historien om NanoLund börjar faktiskt i Göteborg. Lars Samuelson gjorde sin utbildning och doktorerade i Lund följt av Post-doc vid IBMs forskningslaboratorium i Kalifornien – men det var på Chalmers han blev professor 1986. Det medförde att dåvarande rektorn för Lunds universitet, Håkan Westling, erbjöd Lars inte bara en tjänst i Lund utan också kapital för att bygga upp ett nanolabb. Lars flyttade hem igen och byggde upp Nanometerkonsortiet, då norra Europas första nanocenter. Sedan dess har verksamheten bara expanderat och nu arbetar cirka 330 forskare inklusive doktorander där.  Idag har Lars lämnat sin nästan 30-åriga roll i ledningen för forskningen, som nu är i händerna på professor Heiner Linke som nu är Strategic Senior Advisor för NanoLund.

Nanovetenskap handlar om att studera, manipulera och bygga ihop ämnen på atomnivå. 2002 visade Lars Samuelson att det går att kombinera ämnen med olika egenskaper i en nanotråd och på så vis skapa material med speciella egenskaper. Eftersom han var en av de första forskarna i världen som klarade detta så följde en lång, mycket produktiv period som bland annat resulterade i att han blev rankad som trea på tidskriften Nano Letters lista över de mest produktiva forskarna inom nanovetenskapen under 2000-talets första årtionde. Under samma period rankades Nanometerkonsortiet – som senare bytte namn till NanoLund – också av Vetenskapsrådet som ett av de tio främsta inom all svensk forskning. Lars är idag en av världens en procent mest citerade forskare enligt Web of Science.

Alla framgångar inom forskningen medförde att Lars Samuelson började fundera över vad resultaten skulle kunna användas till.

- När vi startade 1990 växte vårt konsortium snabbt och vi brydde oss då enbart om inomvetenskapliga publikationer, berättar Lars Samuelson. Men efter ett tag fick jag dåligt samvete så jag anställde en person, Lars-Åke Ledebo, för att ta hand om industrikontakter och patent.

Lars-Åke Ledebos inträde i verksamheten omvandlade forskningsresultaten till flera bolag. Det första kom 2004 genom QuNano som primärt är ett IP-holding bolag som tittade på patent som grund för industriell utveckling. 2007 startade GLO som arbetar med lysdioder med riktigt små pixlar.

- Varje pixel är styrbar i alla färger och detta kan användas i till exempel klockor, telefoner, bilar och VR. Det här kan bli jättestort, säger Lars Samuelson.

2011 fick Lars Samuelson en ny och revolutionerande idé om ett sätt att tillverka halvledarmaterial som ledde till en teknik att tillverka framtidens solceller. Tekniken har utvecklats av bolaget Sol Voltaics. 2016 tillkom bolaget Hexagem, som utgår från ämnet galliumnitrid (GaN) som ska användas för högkvalitativ kraftelektronik.

Lars Samuelson är grundare till och styrelseledamot i alla fyra bolagen och har följt hela utvecklingen från experiment med de allra minsta partiklarna till affärsbeslut i styrelserummet. Det här har förstås gett honom unika insikter vad som är viktigast när man ska transformera forskningsresultat till affärer.

- Viktigast är tillgång till långsiktigt riskvilligt kapital, vilket är en stor bristvara i Europa. Det är också viktigt att plocka in folk som förstår företagssidan och kan skapa de finansiella förutsättningarna. Man ska inte tro att man som driftig professor är en fungerande industriledare. Man ska vara medveten om att det är vd som kör bilen – men jag brukar säga att jag som forskningschef kan sätta mig i baksätet och viska i örat på den som kör. Dessutom kan min forskarposition underlätta när spin-out-bolagen går in i internationella samarbeten.

- En annan viktig aspekt är att de två världarna, forskningsmiljön och bolagen, ska gå i takt med varandra. Ett forskningsgenombrott ska patentskyddas och kan bli bas i bolaget. I företaget kan tekniken bli än mer avancerad och genom att denna vidareutvecklade teknik erbjuds forskarna vid universitetet, kan det kan ge ännu bättre förutsättningar för universitetsforskningen. Ett värde är också att forskningsvärlden får trovärdighet genom att vi startar och stödjer bolag.

Lars Samuelson berättar i Allan Larssons bok ”I vetenskapens värld” om några framgångsfaktorer bakom NanoLund. En an dem var att skapa en tvärvetenskaplig miljö där olika fakulteter har låga barriärer mellan sig, en annan var att skapa en gemensam kartbild så att man strävar åt samma håll.

- Lund en fantastisk plats att vara på. Vilken mission man än har kan man göra en syntes av olika tekniker och vetenskaper. Jag har ibland jämfört den här situationen med ett piano med ett femtiotal tangenter, motsvarande forskningsspecialiseringar, där man kan slå an ett ackord med olika kompetenser. När man sätter samman de höga kompetenserna skapas nya resonanser och man kan göra saker man inte kunnat göra annars.